Geek-Out-Month 1 – Stålmannen ftw!

Häng med och utforska bland annat varför Stålmannen är en mycket mer intressant karaktär än vad många inser och hur Stålmannen på fullt alvar hjälpte till att besegra de riktiga Ku Klux Klan!

Välkommen till ”En blogg om allt jag tycker är intressant för tillfället!” Idag är jag intresserad av ”Stålmannen

linje b-s.jpg

Kolla här:
arne-superman.jpg

Det här är jag, ca 5 år gammal klädd som min idol! De ofantliga timmar jag spenderade till att springa runt som Stålmannen går inte att räkna.

Du säger säkert nu att Stålmannen är en tråkig karaktär. Han är tveklöst den mest typiska superhjälten som finns. Fladdrande mantel, genomgod, odödlig, flygförmåga, superstark och hemlig identitet. Visst var Stålmannen en milstolpe i popkulturens historia, men är han verkligen intressant idag? JA! Och jag tänker motivera varför.F42C5A0F-7B65-44EF-B71B-B73E5416B153.jpg

När jag var liten var jag mest imponerad av att Stålmannen flög. Jag tyckte det såg så läckert ut. Trots de gamla filmernas ålder är flygscenerna riktigt bra gjorda och jag levde mig verkligen in i dem. Men det fanns någonting mer som tilltalade mig. Något djupare…

Jag brukade alltid undra varför ingen kände igen Stålmannen när han var Clark Kent. Hans dräkt försöker ju inte ens dölja ansiktet. Kolla bara! Man ser ju direkt att det är samma person:
clark-superman.jpg

Ärligt talat, nej! Idag förstår jag varför Stålmannen inte behöver dölja ansiktet. Han är maskerad hela han. Jämför dem igen. Förutom att deras ansiktsdrag är identiska är hela deras personlighet, kroppshållning och ansiktsuttryck fullständigt olika.

Clark Kent är en mes. Han är osäker på sig själv, stammar, låter folk köra med honom och hänger ettrigt efter Lois Lane som bara ignorerar honom kallt. Även om han är vänlig och plikttroget gör sitt jobb behandlar folk honom ändå nedlåtande. Raka motsatsen till Stålmannen som lyser av självsäkerhet, färg, styrka och imponerar direkt på alla! Ingen känner igen dem som samma person eftersom de är olika!

CC5146E8-31D5-4B9E-BE14-21D0EDC5C6F7.jpgÖvergången mellan dem är fantastisk. Kolla på denna bilden. Det är någon väldigt suggestivt med den. Clark Kent gör konstant bort sig hela tiden och den enda anledningen till att det inte är smärtsamt att se honom är att du vet att han egentligen bara låtsas! Han är egentligen fantastisk, imponerande, superstark och bäst, han bara låtsas vara en tönt och låter folk köra med honom!

Hur tilltalande är inte det? Och vem har inte tänkt samma sak egentligen? Någon gång har vi alla känt oss små, mindervärdiga, löjliga eller överkörda. Har vi då inte tänkt på hur skönt det kunde vara att veta att vi bara låtsas vara mesiga. Vi beter oss mesigt för att vi väljer att göra det. Vore det inte härligt att kunna slita av vår bleka fasad och visa hur fantastiska vi egentligen är.

Detta kan göras mer komplext, låt oss filosofera vidare. Frågan är nu: Är Clark Kent verkligen Stålmannen? Är inte Stålmannen bara en produkt av Clarks fantasi som ett sätt att hantera sitt eget mindervärde. På samma sätt som huvudpersonen i Astrid Lindgrens ”Mio min Mio” på grund av sin hemska vardag fantiserar om att han egentligen är en prins i ett fjärran land skulle Clark Kent kunna fantisera om att han egentligen är en superhjälte. Båda skulle kunna följa samma mall. Visst hade antagligen Stålmannens skapare inte en tanke på det, och det är absolut inte tänkt så. Stålmannen är en milstolpe i populärkulturens historia, men rymmer också en mängd filosofi.

1A66F6BA-0454-4C16-A694-2B70A679B920.jpgMen okej! Har Stålmannen verkligen hjälpt till att besegra Ku Klux Klan? På riktigt? Ja, faktiskt:
Mot mitten av 1900-talet gick Ku Klux Klan rejält tillbaka. Och en av anledningarna är att författaren Stetson Kennedy infiltrerade klanen och kom in i deras inre cirkel. Han skrev en bok som avslöjade deras hemligheter, men det tog ett tag för den att bli publicerad och Stetson Kennedy ville inte vänta. Så han gav ut klanens hemligheter till manusförfattarna till ”Stålmannens radio-show” och i kommande episoder fick Stålmannen slåss mot Ku Klux Klan i vilka deras hemliga ritualer, riktiga lösenord och dolda agendor avslöjades öppet för första gången. Radioprogrammet gav KKK samma anseende hos allmänheten som Nazi-tyskland och Lex Luthor.

Efter att ha spenderat halva min barndom till att springa runt och låtsas vara Stålmannen (andra halvan var jag Batman) inser jag idag att jag egentligen inte brydde mig så mycket om att vara Stålmannen. Det var den här killen jag ville vara:
DE86743C-AA8E-4867-9E2A-0A1773BA54A2.jpg
Det fanns en tecknad version av Stålmannen och en massa serietidningar, men jag gillade aldrig dem i närheten av lika mycket som filmerna! De hade inte den riktiga Stålmannen.

Christopher Reeve är min absoluta favoritskådespelare. Han gör ett fenomenalt jobb som får kontrasten mellan Clark Kent och Stålmannen att verka fullständigt trovärdig. För mig spelar han inte Stålmannen – han är Stålmannen! Och en stor del av anledningen till att de gamla filmerna håller en så pass hög klass som de faktiskt gör. I alla fall de två första.

För de första Stålmannenfilmerna är faktiskt riktigt bra även idag. Och inte undra på det. Till skillnad från den gamla Batman-tv-serien lades det faktiskt ner en gigantisk budget på dessa. De hade stora skådespelare, och manusförfattare var Mario Puzo, som även skrivit manus till Gudfadern filmerna!! Inte undra på att de håller hög kvallitté! De blandar serietidnings-action med seriös story på ett mästerligt sätt!

27C5112A-4807-45BE-BA0D-BF8D71ACE55F.jpg5CA3358D-14FD-41E3-9400-8417E5F74303.jpg

D332783D-5263-4943-81FA-768CB0D28EC0.jpgNär Superman Returns släpptes 2006 tyckte jag det var riktigt coolt att de gjorde en ny Stålmannen-film. Till skillnad från de nya Batmanfilmerna gjordes denna efter exakt samma mall som de gamla, med samma story, intro, outro och ledmotiv. Till skillnad från ”Batman Begins” och ”The Dark Knight” skäms den här inte för sina föregångare utan görs som en direkt uppföljare till dem!

Men trots att även den fick en enorm budget höll den inte alls samma klass som de gamla filmerna gör. Och visst har de bytt regissör manusförfattare och allt, men vad jag saknar mest är Christopher Reeve. Han ÄR den riktiga Stålmannen!

Men låt oss bli snäppet nöridgare! Det finns faktiskt en riktigt bra Stålmannefilm utan Reeve – en tecknad:
42C017DE-4A7F-414A-8651-341D15AA4C70.jpg

Superman Doomsday är en mörk historia om hur Stålmannen dör i strid mot det urgamla och oövervinneliga monstret Doomsday. Den är baserad på den bäst säljande serieboken någonsin ”Death of Superman” och är faktiskt en riktigt bra film. Den gör något mer av Stålmannen än vad vi sett tidigare. Dock berättas historien på ett betydligt mer barnvälnligt sätt än vad serietidningen gjorde. Det är tyvärr så tecknade filmer görs i USA. Det är synd då storyn är fenomenal och har mycket potential som går förlorad i ett försök att vara en film för barn. Jag hade älskat att se den här gjord live-action, med Christopher Reeve i huvudrollen.

80C69CAD-1112-4FDD-BE9F-1DE1CA8F4CE5.jpgChristopher Reeve var inte bara en bra skådespelare, han är även passande att hylla i den här bloggen. Reeve var ateist och ivrig förespråkare för vetenskaplig utveckling. Vilket inte är så konstigt då han blev förlamad i en olycka och medicinska framsteg är det enda som kunnat rädda honom.

Idag är han död, efter att ha levt sina sista sista tio år i rullstol. Även om han gjorde mycket bra arbete, speciellt under sina sista levnadsår då han propagerade för stamcellsforskning kommer jag alltid komma ihåg honom som världens största hjälte!

Youtube har många tributes till Christopher Reeve, men själv gillar jag den här bäst:
[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ptJZd6Bgo14]


Ett stort tack till Christopher Reeve som fick oss att tro att människor kan flyga, att vi alla har en hjälte under dold inom oss, och att även den nördiga killen kan få tjejen i slutet…

supermanliten2.jpg

linje b-s.jpg

5FE0A0EC-B1E5-4CAA-B4F2-5DABCA0FD889.jpg
Bilden kan vara stulen från capedwonder.com

87309C08-8EE3-41B1-A55C-7E724D357009.jpg

linje b-s.jpg

Detta är ”Geek-Out-Month”, där jag under en hel månad bara skriver om nördiga saker!